Pizzavin? STFU!
Lästid: 3 minuter
Vad menar egentligen vi när vi talar om pizzavin? Bo Madestrand rullar runt en av vinskribenternas favorittermer i munnen och känner en underlig bismak.
Som nykomling i den stora vingemenskapen kan man emellanåt ha svårt att hänga med i alla specialuttryck och tekniska termer. Chaptalisering? Degorgering? Foudres? Brettanomyces? Ullage?
Men det ord som satte mest myror i huvudet på mig under tiden som sommelierstudent är detta: Pizzavin.
Det dyker upp i alla möjliga sammanhang, från middagssamtal till vinrecensioner i de stora tidningarna. På ytan är det förstås ett bedrägligt enkelt uttryck – ett pizzavin är naturligtvis ett vin som passar bra till pizza. Vad är problemet?
Men ju mer jag stött på uttrycket, desto mer misstänksam har jag blivit.
För inte länge sedan drack jag en flaska (eller ärligt talat en halv flaska, eftersom min bättre hälft hjälpte till och vi är ansvarstagande föräldrar) av GD Vajras Claré JC, en nebbiolo med ursprungsbeteckningen Langhe av årgång 2024.
Ett ungt vin som kan beskrivas som rödfruktigt, med smak och doft av hallon, körsbär och lakrits, med mjuka tanniner, frisk syra och en alkoholhalt på 13 procent. Visst vattnas det i munnen?
I nästan alla recensioner och Instagraminlägg jag läst beskrivs Vajras Claré JC just som ett pizzavin. Och nog skulle det fungera utmärkt med pizza, men lika väl med kallskuret, kyckling och sallad, eller med lite matigare rätter som pasta, schnitzel, hamburgare och kraftigare ostar.
Så vad handlar det om, egentligen?
Fintolkningen är att det är vinskribenters sätt att säga att detta är ett rimligt prissatt (179 kronor) vin som passar i vardagliga sammanhang, som en tisdagskväll med hämtmat och soffhäng med familjen – lite så som jag själv drack vinet.
Det är alltså ett opretentiöst vin av god kvalitet, som alla kan gilla och klunka i sig utan att ha ett provningsprotokoll framför näsan.
Men ju mer jag rullar runt termen i munnen, desto mer märkliga bismaker känner jag av. Vajras Langhe nebbiolo är inget simpelt boxvin, som man kan skvimpa i en sås eller bjuda på vid släktmiddagar där ingen slänger sig med termer som terroir, fatlagring eller klunkabilitet. Det är ett högkvalitativt vin med tydligt ursprung och en prislapp som skulle avskräcka majoriteten av alla som köar på Systemet en lördag fem i tre.
Så vad handlar det egentligen om?
Min slutsats är att ett pizzavin i själva verket är ett alldeles utmärkt vin alla dagar i veckan, men att många vinskribenter har svårt att erkänna för sig själva och sina läsare att de kan nedlåta sig att dricka något så billigt och anspråkslöst i något annat sammanhang än i sällskap av en kebabpizza med extra sås. En guilty pleasure, i nivå med att lyssna på Celine Dion eller Coldplay.
De kan alltså tillåta sig att slumma runt i vinvärldens grumligaste sediment, men bara under mild protest och bara på tisdagar. Annars, förstår man, är det ädlare drycker som snurrar runt i Riedel-glasen.
Är inte det själva definitionen av vinsnobbism?
