Det är Jura–vinernas vidskepliga nonsens som gör dem unika
Lästid: 3 minuter
Varför smakar de vita vinerna från Juras flummigaste naturvindsbönder så ofta lite bättre än nästan allt annat som går att dricka? Den hemliga ingrediensen är förmodligen just det ovetenskapliga nonsens som de tutar in i vinerna.
När jag kliver av tåget i Arbois, det närmaste man kommer en storstad i östra Jura, möts jag av en gigantisk matautomat. Det är en sådan där maskin som står på de flesta tågstationer och som brukar erbjuda gammal Snickers och hemska energidrycker. Men här, i hjärtat av Jura, erbjuder den istället gigantiska skivor med 36 månader gammal comté. Lokalbefolkningen går slentrianmässigt fram till maskinen, stoppar in några sedlar (det är fortfarande rätt analogt här) och efter ett hårt duns ramlar det ner en gigantisk triangel med världens kanske bästa ost.
Detta sätter tonen för en av sensommarens finaste veckor, då jag och några vänner hyr ett hus en halvtimme söder om Arbois, precis utanför Château-Chalon, en av de där odrägligt charmiga medeltidsbyarna här som är omgivna av böljande kullar med vinrankor i alla fyra väderstreck.
Det var tio år sedan jag först förälskade mig i vinerna härifrån, när min vän Emil Arvidson lyckades övertyga personalen på Le Verre Volé i Paris att öppna en flaska av den legendariske Pierre Overnoys poulsard, som på samma gång var det mest sammetslena och samtidigt bröligt gödseldoftande rödvin jag druckit.
Sedan dess har förstås östra Paris naturvinsscen blivit en global kliché och det är numera svårt att besöka någon fransk stad utan att bli påtvingad en odrickbar sörja av något orangegult grummel från barer där det står natural wine i neonbokstäver i skyltfönstret. Det är med andra ord klokt att återvända till hjärtat av Jura, till de flummigaste hippieodlarna i de här bergstrakternas allra mörkaste skogar.
Min iPhone påminner mig om att det är exakt på dagen tio år senare vi sitter under två gigantiska platanträd och öppnar en biodynamisk poulsard från Etienne Thiebaud, en annan av bygdens mest respekterade producenter, och det känns som att kastas tillbaka till den där kvällen vid Canal Saint Martin.
”Vid fullmåne förstörs allting”
När vi pratar med vinodlarna kring Château-Chalon, som är mest känt för sitt vin jaune, så återkommer alla till olika biodynamiska ritualer, ovetenskapliga teorier och rent vidskepligt nonsens, som de med bestämdhet hävdar avgör vinernas unika kvalitet. De kan bara plocka druvorna för hand, när det är halvmåne. Vid fullmåne förstörs allting.
Den här sortens vidskeplighet har i vanliga fall ingen plats i mitt liv, men jag välkomnar den gärna rakt in i vinglaset. För jag tror att det faktiskt ligger något i den här korrelationen. Inte för att halvmånen spelar så stor roll, eller att de bara kan öppna en flaska när de har på sig en pistagefärgad flanellskjorta, men jag tror att relationen går åt andra hållet: det är just den lilla grupp excentriker som blir så här besatta av vinproduktion, just de som inbillar sig att varje millimeters vinkling av vinrankorna och månsken radikalt kan förändra den faktiska upplevelsen av att faktiskt dricka vinet, som i slutänden också producerar de allra bästa vinerna. Själva själen hamnar i vinglaset, inte genom någon ockult ritual, utan på grund av det äldsta knepet i allt hantverk: den otroliga hängivenheten till själva produkten.
Så ju mer en vinbonde i Jura svamlar på om himlakropparnas rörelseschema, desto mer sannolikt är det också att de kommer att producera det mest oförglömliga vin du någonsin korkat upp.
