Länge leve sunkhaken

Jag sysslar ju vanligtvis mest med vin, men precis som det finns dagar då Fantomen går på stadens gator som en vanlig (nåja…) man finns det också tillfällen då det enda jag suktar efter är en kall stor öl. Och visst är det underbart med en mysigt murrig finpub med gott om goda grejer på kran – men faktiskt, ibland är det ännu mer rätt med ett simpelt sunkhak. Jag älskar sunkhak!

Det är ju något med själva ordet som otvetydigt sänder ut dåliga vibbar: sunk, hur kan det vara något bra? Men det kan det verkligen, sunkhaken har en svårslagen rå charm, ett avslappnat lugn och en naken känsla av att garden är nere. Här möts flanerande pensionärer, after workande knegare, förfestande studenter, och såklart den där klicken som suttit sedan stället öppnade klockan 11.00.

Det finns något vackert i sunkhaken. Något älskvärt och djupt mänskligt i det bedagade och ibland trasiga.

Jag och en kompis har i typ femton år känt en så stark vurm för sunkhak att den tagit oss till i princip vartenda sunkhak i den här stan. Vi har åkt längs med tunnelbane-, buss- och pendeltågslinjer och vid det här laget klivit av vid så gott som varje station som finns för att botanisera bland haken, och vi har kryssat (läs: vinglat) fram längs gatorna i innerstockholm på jakt efter de, allt färre, riktiga sunkpärlorna.

Och helt ärligt, några av mina absolut roligaste kvällar har varit under de här turerna.

 

Men vad är då som egentligen definierar ett sunkhak? Inte alltid helt lätt, eftersom det ofta liksom sitter mer i stämningen och väggarna, men det finns ändå några egenskaper som brukar borga för en bra sunkhaksupplevelse:

Billig öl är ju en grundfaktor, och då snackar vi inga-krusiduller-bärs som till exempel Falcon, Pripps, Åbro och Tuborg. En tidig öppningstid brukar också lova gott, ofta redan klockan elva på förmiddagen, vilket göt att ett bra sunkhak därför också är ett perfekt tillhåll för en så kallad dagsfylla.

Vidare brukar det vara minimalt fokus på inredning: Enkla träborbord och stolar, och gärna någon slags soffor med (oftast grön) galonklädsel. Belysningen kan vara antingen lysrör eller superdunkel, men sällan någonstans mittemellan. Sporadiska inredningsdetaljer såsom kvarnhjul, fotbollshalsdukar, speglar med spritmärken på hör också till, gärna till synes lite slumpmässigt uppkastade här och var på väggar och i tak.

Jack Vegasmaskiner är givetvis ett måste, inget sunkhak är komplett utan dem. Ett riktigt förstklassigt sunkhak erbjuder också möjlighet att röka inne, antingen i ett separat rökrum eller i en sådan där ”rökbur” som brukar finnas på flygplatser (tyvärr en feature som blir allt mer sällsynt).

Maten är absolut inte i fokus, men om menyn innehåller antingen pizza eller rätter som plankstek och fläsknoisette med sås black & white vet man att man kommit rätt.

Inte heller karaokekvällar är obligatoriskt, men däremot en fin bonus (åh, som jag minns den fina finlandssvenska tanten med kryckor som sjöng på Engelbrekt i Högdalen för några år sedan…).

Vet egentligen inte varför jag fascineras så av den här typen av ställen. Kanske är det just den där lite folkliga och tillåtande stämningen som råder. Plus att jag har mött så otroligt många fascinerande människor under mina sunkhakseskapader. Man slipper liksom allt stajlande, alla osäkra flackande blickar som söker uppmärksamhet och bekräftelse, allt svassande och show-off-ande eller statustänk. Här får man vara som man är, oavsett om man är en avdankad alkis på väg utför eller bara en helt vanlig småbarnsfarsa som vill slå ihjäl några timmar med ett par kalla (eller kanske snarare halvljumna) stora starka.

Länge leve sunkhaken!