Lilla Kampanien gör stora viner som fortfarande är oupptäckta för de flesta

De flesta förknippar nog Kampanien, regionen där Neapel är huvudstad, med fluffig pizza, Pompeji och den drömlika Amalfikusten, där det goda i livet aldrig verkar ta slut. Här samlever kultur och modernitet i ett kaos, som är fantastiskt, bara man inte försöker skapa ordning. Man kan ståta med mycket i Kampanien. Inte minst en mängd intressanta och prisvärda viner som jag tycker blir bättre och bättre för varje år. Vinregionen är utan tvekan en av Italiens mest spännande. Inte minst tack vare den myriad av regionens inhemska druvsorter: falanghina, fiano, greco, piedirosso och aglianico för att nämna de mest välkända men även biancolella, caprettone, asprinio, coda di volpe och palagrello, och en mängd andra druvor som endast växer just här.

Vinproduktionen är liten, de 26 000 hektaren av Italiens 629 000 hektar ger endast dryga miljonen flaskor. Det kan jämföras med Veneto som gör tio gånger så mycket vin. I Kampanien finns det en blandning av stora producenter, som Feudi di San Gregorio och Mastroberardino, och en mängd mindre familjeägda gårdar. Just de mindre har svårt att nå ut till en större publik. På Systembolaget till exempel finns endast ett vin från Kampanien i det fasta sortimentet och (i skrivande stund) sju på det tillfälliga. Trots att det här är viner som håller riktigt hög kvalitet.

Klimat – skilda världar

Vid kusten är det milt medelhavsklimat medan två timmars bilfärd inåt land förändras situationen drastiskt. Här är landskapet bergigt och klimatet svalt kontinentalt. Att ta sig från en del till en annan i Kampanien är som att åka från sol och bad till Piemonte.

I Campi Flegrei, strax norr om Neapel, har det den senaste tiden varit jordbävningar. Man förbereder just nu en plan för att evakuera Italiens mest tätbefolkade område på ett dygn, ifall Vesuvius som ligger ett stenkast bort skulle få ett utbrott. Men det verkar inte de ambitiösa producenterna som gör vin på de branta sluttningarna med vulkanisk sand oroa sig över. De är fokuserade på att göra riktigt bra viner på den gröna falanghina och den blå piedirosso. Något de lyckas med.

En favorit är den familjeägda gården La Sibilla som bjuder in mig i deras hem där vi provar viner över en vongolepasta. Eller gården Astroni, som fått sitt namn efter områdets största krater, där Gerardo Vernazzaro gör eleganta och uttrycksfulla viner. Sist men inte minst Agnanum där Raffaele Moccia terrasserat en hel kulle – för hand.

– Jag har aldrig kunnat fira en enda högtid med familjen för jag har haft så mycket att göra, min fru är inte jätteglad men fint blev det, säger han när vi skumpar fram mellan en terrass och en annan och njuter av en utsikt som heter duga över det skimrande Medelhavet.

Vinerna på falanghina är mindre komplexa än de gjorda på fiano och greco. Men de är goda, väldigt goda. De doftar blomster, bivax, stenfrukt, är lagom fylliga och med en läskande sälta.

Fortsätter vi längre söderut hamnar vi på Vesuvius sluttningar där Cantine Sorrentino och Casa Setaro gör viner som doftar sol och salt sten. Missa inte Casa Setaros metodo classico gjord på den inhemska druvan caprettone. Ett gott och annorlunda mousserande vin. Ännu lite längre söderut hamnar vi på Amalfikusten och här måste vi nämna Marisa Cuomo, en producent som gör eleganta och komplexa vita viner. När man blickar ut över det vackra landskapet ser det ut som vingårdarna stupar rakt ned i havet.

– Vi planterar till och med vinrankor i stenmurarna för att använda all tillgänglig plats, säger vinmakaren Andrea Ferraioli.

Vinet Fior d´Uva doftar mandel, salvia och mogen citrus, det är smakrikt och intensivt och det är inte underligt att det varje år vinner höga poäng i de flesta internationella vintidningar.

Inåt land, i Irpinia, nära den sömniga staden Avellino, förändras landskapet och istället för citroner så skördar man hasselnötter. Det är bergigt och det snöar nästan varje vinter. Här odlar man de gröna druvorna fiano och greco och de blå aglianico och piedirosso. Vi provar fantastiska fiano och greco, som också är lagringsdugliga. Det visar inte minst Pietracupa, en utomordentlig producent, när ägaren Sabino Loffredo öppnar en greco från 2006. Trots sina många år i vinkällaren är det här ett vin som är levande och full av energi – och en fröjd att smaka: aprikos, salvia, stenfrukt, citronskal, mineral och en läskande vertikal syrlighet. Men det är druvan fiano som övertygar mest. Det här är utan tvekan en av Italiens gröna druvor man borde satsa mer på. Det går att göra en mängd olika stilar på fiano, från mousserande och lätta vita stilla viner till kraftigare ekfatslagrade varianter. Fiano ger viner med doft av päron, hasselnötter, honung och lime, med tiden utvecklar de komplexa aromer men behåller alltid sin eleganta syrlighet och mineralitet. Di Meo är en favorit och så även Di Prisco och Donnachiara.

Lilla Kampanien borde tänka större för att nå ut till en bredare publik. Det skulle vi alla bli gladare för.

 

Mer av Åsa Johansson