De bästa och vackraste ting i världen kan inte ses eller röras, utan måste kännas, med ditt hjärta.

San Fereolo drivs av Nicoletta Bocca i Dogliani, en ort som ligger i Piemontes södra del. Här i de lite vegetativt vildare omgivningarna regerar druvan dolcetto. Nicoletta gör kompromisslösa viner i traditionell stil med stor respekt för jorden och vinrankornas naturliga förutsättningar. Nicoletta arbetar efter ekologiska och biodynamiska metoder för att utveckla framställningen av viner på naturlig väg.

“Innan min bana inom vin började låg mitt intresse egentligen i platsen Langhe; landskapet, maten och atmosfären. Då, för 40 år sedan var det också bron mellan mig själv och min far, som levde sina formativa år här som motståndskämpe under kriget”.

Som barn åkte Nicoletta med sin far, som då var en av Italiens mest framstående journalister och författare, minst två gånger varje år för att besöka vinbönder som hade hjälpt honom under kriget, och de kom hem med bilen dignande av ost, tryffel och flaskor från producenter som Mascarello, Rinaldi, Pira och Sobrero. Som vuxen blev längtan bort från modehusen i Milano stor och Langhe lockade åter med sina böljande kullar och natur.

”1992 började jag och man leta efter ett nytt hem för oss i området och vi bosatte oss i ett hus som också hade en liten vingård. Alessandro Fantino, som vid den tiden arbetade för vinproducenten Bartolo Mascarello, hade tagit med oss till den vackra platsen San Fereolo i Dogliani och uppmuntrat oss att också behålla vingården intakt och kanske till och med göra lite vin för eget bruk. Han trodde antagligen inte att detta skulle bli mitt liv, men peu à peu och nästan utan att jag själv märkte vad som hände, blev det här mitt öde”.

“Jag har fattade aldrig ett formellt och definitivt beslut av den typen: ”I morgon lämnar jag mitt jobb inom modebranschen i Milano och blir vinodlare på heltid”, men sakta och säkert är det precis det som har hänt”.

I en värld som är så fokuserad på profit så är det inte helt lätt att förklara Nicolettas val av plats och druva att jobba med, något som ligger så långt från kommersiella aspekter. Dogliani var helt enkelt inte ett val som dikterades av en affärsplan, utan snarare en uppenbarelse.

”Jag har accepterat det som öde och försökt tolka det inom ramen för flexibilitet i handling och tanke, någon slags förutbestämd plan. Jag kom hit på rekommendation av en vän, tagen av platsens skönhet och kände att här var jag tvungen att stanna kvar. Dolcettodruvan blev genast ett föremål för min nyfikenhet som ledde till efterforskning och en ny utmaning – att identifiera och visa dess mindre uppenbara sidor”.

Bakom den annars marginaliserade druvan av enklare snitt, som dolcetto kommit att beskrivas i historiens vinböcker, finns en komplex variation, rik på innehåll som sällan utforskats eller som till och med höljts i dunkel, för att istället belysa och betona de trevligare primära parfymerna druvan kan ge. Istället har druvextraktets rika komplexitet, det hårda arbetet som krävs för att odla dolcetto för att uppnå hög kvalitet, dess förföriska delikata aromer, där enorm energi och kraft är dolda, drivit Nicoletta Bocca till en tolkning av dolcetto som för många är osannolik, ja, bland till och med obegriplig. Sedan 2004 arbetar hon helt enligt naturliga ekologiska och biodynamiska traditioner.

“Tidigare i mina år, när jag sökte dagisplats för min son och inte kunde hitta en förskola som verkligen tilltalade mig, så tänkte jag tillbaka på min egen barndom och kom ihåg min egen gamla skola, en Steiner-skola i Milano, så började leta efter liknande alternativ. Jag besökte till och med min gamla skola för att se om den hade bibehållit skillnaden mot vanliga italienska statliga skolor, så som den hade varit när jag gick där på 1960-talet. Jag råkade komma dit precis under en föreläsning för en kurs för att utbilda lärare. Jag bestämde mig där och då för att också göra den 3-åriga kursen”.

En del av utbildningen innebar en introduktion till antroposofisk medicin, vilket också förklarar många aspekter av jordbruket. En annan del var om veterinärmedicin med Claudio Elli, och så småningom ledde det till delen om jordbruket. Idag finns andra utbildningar som direkt handlar om biodynamiskt jordbruk, men då för 16 år sedan var den här kursen vid Zelata i Bereguardo den enda typ som var tillgänglig.

”Jag landade i det här genom en lång rad andra aspekter av antroposofiska tankar och funderingar – det blev ytterligare en vändning i mitt öde som styrdes av mina ungdomsdagar och så nu, även min tidiga skolgång. Om man studerar Rudolf Steiners filosofi och hans syn på Goethes vetenskapliga forskning om metamorfos och idén om ”die Urpflanze” – den ursprungliga växten, samt hans efterforskning om eteriska krafter, blir all biodynamik mycket mer begriplig. Det är också intressant att ha en kompletterande syn på klassisk vetenskap, som är uppenbart obestridlig, och att integrera det hela med tankar på liv och levande väsen med idéer som inte bara bygger på bestämda element och kvantitativa analyser”.

Den obligatoriska referensen till biodynamiskt odlande att vända sig till mentorer som praktiserade det i sin vardag. En av de få vinproducenterna i Piemonte som då arbetade med biodynamik, Stefano Bellotti vid Cascina degli Ulivi, som hade utövat biodynamisk vinodling i flera år, blev den hon vände sig till först.

”När man kom från en intensiv och bred kurs med massor av idéer, men utan praktisk erfarenhet, blev det snart uppenbart att jag var tvungen att höra av mig till Stefano. Tillsammans med honom gjorde jag min första dynamisering, och med honom blev idéerna tillämpliga även i praktiken”.

Senare har även personer som Sergio Maria Francardo som är läkare, Claudio Elli som är veterinär, Adriana och Alberto Ciarchi Steiner-lärare, Carlo Loro som producerar biodynamiska preparat samt vinkollegor som Andrea Kihlgren, Stefano Amerighi och hela gruppen av vinodlare i Renaissance des Appelations hjälpt och stöttat Nicoletta för att utveckla och grundlägga sin bas från sin utbildning.

”De viktigaste sakerna jag har lärt mig är inte formuleringar eller recept för jordbruk, utan ett annat sätt att se på världen och de krafter som styr den, att dynamiken är en levande metamorfos, där man måste lyssna och observera allt noggrant”.

I takt med att mode och trender sköljer över vinvärlden och många ny unga söker det senaste har vi sett en smärre revolution för de så kallade ”naturvinerna”. Det är inte alltid positivt med till synes ytliga begrepp då de lätt kan kapas av den bredare populasen, något Nicoletta själv är rejält kluven till?

“Jag känner mig tyvärr obekväm och förvirrad. Å ena sidan är det viktigt att det finns mer uppmärksamhet och uppskattning av viner gjorda med mer naturliga metoder. Dessa viner kräver dock ofta mer reflektion över smak och de aromatiska aspekterna. Även av de metoder, eventuell manipulation och rigorösa kontroller som är tillämpade jämfört mot konventionella idéer om vad som generellt anses vara bra. Å andra sidan medför utvecklingen att gå från ökad reflektion och medvetenhet till att bara bli ett mode då risken för att flaskornas innehåll och dessa genuina producenters arbete banaliseras”.

”Syftet bör inte vara att göra ”naturliga viner” utan att göra viner som möjliggör ett fullständigt uttryck för en terroir. Biodynamisk eller organisk vinodling bör inte vara huvudfokus, inte heller ett marknadsföringsverktyg, utan borde endast vara en del av metoderna för att uppnå ett kraftfullt och rent uttryck av sitt ursprung. Detta är objektet för organisationen som jag stöttar och delar i gruppen av vinodlare Renaissance des Appellations (Ursprungets ursprung, reds. övers.)”.

Nicoletta berättar att hon heller aldrig varit en fanatiker av “naturligt vin”, men hon älskar viner, även från andra regioner, i den mån de uttrycker och kommunicerar karaktären av sitt ursprung i sin fulla komplexitet. Detta är i allmänhet endast möjligt med metoder för jordbruk och vinifiering som ofta går under benämningen ”naturliga”.

”Häromkvällen drack vi en nebbiolo från en viktig och berömd producent, från en lika viktig och berömd vingård. Vi öppnade några flaskor till under kvällen som vi provade och i slutändan var det vinet Heureux qui Comme av Florian Busch, en carignan från Languedoc, som imponerade mest på oss. Även om det vinet var långt ifrån teknisk perfektion, gav det energi och övertygade hundra gånger mer den berömda Barbaresco vi tidigare provat, oavsett hur tekniskt perfekt den än må ha varit. Det finns ingen kärlek till ett ursprung om ursprunget inte är fritt att uppnå sitt fulla uttryck och potential”.

När Nicoletta pratar om sina egna viner och dess årgångar är hon eftertänksam och noggrann. Varje årgång av ett vin kan visa sig som bäst under omständigheter som skiljer sig från andra, med särskild mat eller till och med stämningen man är i för att nästa stund vara mycket mindre betydelsefulla i ett helt annat sammanhang.

“Ingen människa är en ö, och människor och saker måste förstås som en funktion av de omständigheter och relationer som binder dem. Jag upptäcker ofta att jag en dag föredrar ett vin som är diametralt motsatt det från en annan dag. Till exempel, årgångarna 2006 och 2013 – den ena med en tidig skörd och den andra med den senaste skörden jag någonsin har gjort – vilket gör det omöjligt att tala om en favoritårgång. Jag försöker alltid göra det mesta av druvorna vi tar in vid skörden och målet är att uttrycka karaktären av varje årgång”.

Namnet San Fereolo kommer från helgonet som är tillägnat kapellet på kullen där Nicoletta bor och arbetar. Kapellet är en liten åttkantig kyrka byggd mellan 1600- och 1700-talet, vars ursprung är relativt okänt. Solen som ofta pryder hennes etiketter var en idé från hennes dåvarande man Bruno, konstnär och målare som inspirerades av dekorativa motiv från Leonardo i Sforza-slottet i Milano.

”Våra första vingårdar låg i nordlig riktning, solen var en nödvändighet och solen blev en bra symbol för våra viner”.

Solen har sedan 2004 blivit starkare, regnen hårdare och klimatet varmare. Det är stora förändringar som sker i vingårdarna med klimatförändringar och global uppvärmning, något Nicoletta inte är förvånad men likväl förskräckt över.

“Klimatförändringar är stora skrämmande hot vars första symptom nu blivit synliggjorda för den stora massan. Inom jordbruket behövs inga drastiska och katastrofala händelser ske för att se vad som redan händer. Till exempel har nederbörden förändrats. Den är nu våldsam och skapar inte längre en hydrologisk reserv utan sköljer över markerna och skapar jorderosion. Vi ser högre förekomst av trädsjukdomar, termiska fluktuationer som stressar växter och samtidigt stör jämvikten och samverkan med djurvärlden. Vi ser en skogsförvaltning som enligt regler och lagar ska skydda skog och mark, men som faktiskt verkar göra tvärtom”.

Det här är problem som jordbruket själva borde kunna hantera genom att arbeta med ökad kvaliteten i myllan av organiska och biodynamiska ämnen i jorden – vilket i sin tur skulle mildra effekterna av klimatförändringar och uttorkning. Istället fortsätter industri, kommers och politik i riktning mot självförstörelse med en arrogans och fartblindhet som lämnar en stum.

”Vi vinodlare försöker hantera det här så gott vi kan med mer eller mindre individuella lösningar, som att anpassa och ändra hanteringen i våra vingårdar, flytta vingårdar till svalare områden och skörda tidigare (druvor som ofta inte är helt mogna) – men för att det ska göra skillnad bör alla ansträngningar vara kollektiva och att värna om vår framtid borde vara ett incitament i sig”.