Ett stycke pinot–historia
Lästid: 3 minuter
Pinot noir – Kungen av Bourgogne som 2004 fick allmänhetens blickar på sig när karaktärerna Miles och Jack klunkade kaliforniskt vin och redde ut livsbekymren i filmen Sideways. Jag tar på mig lektorshatten och utreder vidare och ger er en förstklassisk pinot noir-lektion.
Men druvans berömdhet börjar tusentals år tidigare då romarna banade sin väg genom Europa och efterlämnade sig grunden till vår tids mest kända vinområden. Huruvida pinot noir redan innan romarnas övertagande etablerat sig i Frankrike eller om den gjorde sitt intåg med deras hjälp spelar mindre roll, det är när katolska kyrkan tar vingårdarna i besittning som det börjar hända saker på riktigt.
Både medlemmar av Benediktinorden och den efterföljande Cistercienserorden lägger stora landmassor under sig i området Bourgogne. Även om investerandet i vingårdar så småningom tar fart så lämnas också stora mängder mark i gåvor till de religiösa instanserna. Redan år 1232 får till exempel klostret i Saint Vivant äganderätt över de kringliggande fälten som vi idag bäst känner som Romanée Conti, La Romanée, La Tache, Richebourg och Romanée-St-Vivant. Tänk er de nattvardsvinerna!
Under de olika klostrens styre så utvecklas vinodlingen i Bourgogne. Man dokumenterar vingårdarnas olikheter, årgångarnas skillnader, jordmånens inverkan på druvorna och de olika vingårdarnas säregna uttryck. Även om det moderna vinbegreppet terroir kanske inte används på den här tiden så är det nu som Bourgognes grunder läggs.
Men under 1600-talet så börjar klostren att sälja av mark till den lokala överklassen och i och med den franska revolutionen är den stora landreformen ett faktum. Nu försvinner kyrkans och adelns privilegier och tidigare stora vinområden och gårdar delas upp, konfiskeras och auktioneras ut. Fortfarande, än idag, är Borugogne ett gytter av små landremsor och dessa högt eftertraktade vingårdar är alltjämt fragmenterade och uppdelade över mängder av enskilda ägare.
Vid sidan av Bourgogne – hur ser utvecklingen ut för pinot noir i resten av världen? Ja, denna svårodlade druva är kräsen och kräver både omtanke och perfekta väderförhållanden för att kunna njuta fullt av livet. De flesta vinländer sätter nästan någon slags prestige i att hitta en växtplats där druvan kan frodas och idag finns flera områden som gjort sig ett rykte om att vara riktiga pinot-meckan. Här kommer några nedslag från omvärlden:
Nordamerika
Det är i slutet av 1800-talet som pinot noir introduceras till kaliforniska vingårdar och idag finns ett antal områden som kan stoltsera som experter på denna druva. Här talar man främst om Sonoma Coast, Russian River, Carneros och Santa Barbera som ledande i genren, men om man blickar norrut, mot Oregon, så finns även här flertal exempel på pinot noir av världsklass. Just Oregon var mycket senare på bollen och det är inte förrän i mitten på 60-talet som druvan introduceras i de första vingårdarna här.
Sydafrika
Även om de första planteringarna av pinot noir i Sydafrika kan härledas tillbaka till den Stellenbosch-belägna vingården Muratie redan på 1920-talet, så är det inte förrän i mitten av 70-talet som landets pinotrevolution smygstartar. I dalen Hemel-en-Aarde trotsar Tim Hamilton Russel landets kvotsystem och introducerar druvan på sin egendom med ambitionen att göra mousserande vin. Två decennier senare har intresset för pinot noir från området ökat och nya Dijon-kloner introducerades för att utveckla produktionen av stilla viner. Idag räknas appellationen som landets främsta även om en del goda exempel även återfinns i andra svalklimatsområden, som exempelvis i Elgin.
Nya Zeeland
De första plantorna av pinot noir planterades på Nya Zeeland redan under 1800-talet men det var egentligen inte förrän på 1970-talet som produktionen på allvar satte avtryck i den nyzeeländska vinindustrin – som i och för sig är att betraktas vara i sin linda i största allmänhet vid den här tiden.
Den beryktade Abel-klonens historia tar sin början här då en nyzeeländsk turist försökte smuggla in en pinot-stickling från självaste Domaine de la Romanée Conti. Tullchefen Malcom Abel, som också var vinmakare, konfiskerade vinrankan och betalar för att den ska introduceras i landet på laglig väg genom karantän och kontrollerad utplantering. Även om Abels ursprungliga vingård inte längre är i bruk så säga denna stickling fortfarande utgöra grunden för många av landets mest kända vingårdar. För den intresserade bör man hålla utkik efter namnet Central Otago på etiketten – världens sydligaste vinodlingsområde!
