Lilla romskolan, del 1: Så gör man rom
Lästid: 2 minuter
Mångfacetterad – från vit till mörk, från ung till vällagrad – och smakrik med en rik palett av nötter, muscovado, choklad och vanilj. Sockerrörsspriten rom blir allt trendigare, men är också stundtals svårnavigerad. I en serie artiklar lär vi ut grunderna vad gäller rom: produktion, olika stilar, och givetvis hur den njuts bäst.
I samarbete med Handpicked Wines.
Rom kan vara lite knepigt att få koll på vad gäller produktionen, helt enkelt eftersom det inte finns ett enhetligt regelverk som det gör med exempelvis whisky. Vanligen delar man in rom i tre övergripande kategorier utifrån likheter i produktionsmetoder och historiska aspekter: engelsk stil, spansk stil och fransk stil – även det finns mängder av varianter och avvikelse inom dessa stilar (men mer om det i nästa del av Lilla romskolan!).
Gemensamt för all rom är hur som helst att den är gjord på sockerrör, antingen av sockerrörssaften eller av det som kallas melass, en sirapsliknande massa som egentligen är en biprodukt från tillverkningen av socker. När man använder melassen spär man också ut den med vatten innan man sedan tillsätter jäst och startar själva jäsningen.
När grundvätskan jäst färdigt är det dags för den andra gemensamma nämnaren för all rom: Destilleringen. Den processen går, i korta drag, ut på att man koncentrerar vätskan genom att man värma upp den i en speciell kopparpanna, vilket gör att man separerar alkoholen från vattnet (alkohol förångas nämligen redan vid 78,3 grader medan vatten som bekant förångas vid 100).
Även vilken typ av destilleringspanna som används skiljer sig åt från land till land, producent till producent. Generellt kan man säga att det som kallas kolonndestillatorger rom med lite fruktigare smaker och lämpar sig väl för lättare romstilar. För lite mer smakrika och mörka romsorter används istället gärna en pot still, en typ av panna som skapar fler smakämnen i romen och som också gör den mer koncentrerad och komplex i smakprofilen.
Den sista delen, och för smakprofilen mycket avgörande, processen är själva lagringen, det vill säga när man häller den färdigdestillerade råa romen på olika typer av träfat där den får vila, åldras och dra åt sig färg.
Vit rom lagras ibland på ståltank och ibland på fat, och i det senare fallet filtrerar man helt enkelt bort den färg som spriten fått av träet innan man buteljerar. Fat av amerikansk ek är klart vanligast, ofta också fat som tidigare innehållit bourbon. Men även här finns det många olika varianter och vissa producenter blandar också både träslag och storlekar på sina fat.
Under lagringen spelar även själva platsen stor roll för slutresultatet. I till exempel Västindien och delar av Sydamerika gör det varma, tropiska klimatet att romen dunstar snabbare – det man i spritsammanhang brukar kalla för ”angel’s share” – vilket vanligen ger en ännu fylligare och rundare rom än i till exempel Skottland och Frankrike.
I nästa del av Lilla romskolan ska vi gå in mer på olika stilar, länder och regioner – häng med!
Visste du att
• Det var Christoffer Columbus som tog med sig sockerrörsplantor från Kanarieöarna till Västindien under sin andra amerikaresa 1493. Klimatet här visade sig perfekt för sockerrören och sockerproduktion blev snabbt en viktig industri på öarna.
• Rom användes i Västindien länge som en slags allroundmedicin mot alla möjliga krämpor och sjukdomar. Huruvida medicinen fungerade förtäljer dock inte historien…
• Rom spred sig med handelsfartygen och blev populär både i Nordamerika och delar av Europa.
WINE TABLE
