Vardagen, vinet, konsten – anteckningar från Grebbestad
Lästid: 2 minuter
Konst- och vinskribent Karin Faxén Sporrong pratar om äventyrlighet och ett tveklöst vin
Nytt år. Vi eldar gammalt ris på ön. Kommer igång. En gammal trädgårdsmöbel hamnar också på bålet. Och trädkojan, den som barnen nog knappt minns. Men även ingen av dem tänkt på den på flera år känns tilltaget förbjudet och brutalt. Som ett övergrepp. Vi har ju inte frågat dem. Vi vill göra processen kort. Men elden gör sig ingen brådska. Bålet flammar, liksom utdraget. Som om det nu tack vare kojan, tänker brinna hela natten.
Stressen stiger i oss. Vi kan ju inte stanna på ön, heller. Huset är utkylt. Det finns inget vatten, ingen golvvärme. Stressen tar sig olika uttryck. En pratar på, en annan kollar nyheterna och nämner Ukraina som lite i förbifarten. Då händer allt, plötsligt. Vinden ökar. Och ett flygplan – är det inte en drönare? – cirklar över ön. Det känns som något militärt. Undrar de över elden? Vad vi sysslar med härnere? En total känsla av oro rullar in, i takt med att mörkret sveper in över världen. Plötsligt minns vi: vi vet ju ingenting. Om någonting. Vi vet verkligen NADA. Och vad händer egentligen på den svarta och kalla Atlanten, där en upplyst färja oändligt sakta rör sig över horisontlinjen? Pågår en vänlig muminfest där inne, med dans och kulörta lyktor? Eller en läbbig kickoff, med inkilningsprocedurer på herrtoaletten?
Nu är goda råd dyra. Vi vill ju av rädsla bara gå och gömma oss under första bästa sten. Vad kan rädda oss? Vad kan ge oss lite ryggrad? Jag tänker, febrilt. Jag tänker på Amòs Baneres. Trött på Barcelona och ett jobb som tråkade ut honom tog han klivet till vinproducent på landet. Som det inte vad äventyrligt nog, fortsätter han att äventyra i det lilla: på bara 5 hektar odlar han sina goda druvor till sitt goda vin. Ryktet är att han är en person som bara kör på, utan tanke på att något kanske kan vara omöjligt. Att han bara gör det som behöver göras, utan att agera på sekundära känslor. Att han en gång reste till Sibirien med sin pilbåge med målet att fånga sin egen mat och fick äta ris i tre veckor men att det inte gjorde någonting.
Tillbaka till elden. Vi tänker på Amòs och vi öppnar en flaska av hans vin. Tar ett glas ”Sense Nom”, vid elden. Ett tätt, elektriskt, blodrött vin som inte låter någon som helst tveksamhet slinka igenom. 100 % Grenache. Vi skålar för oförutsägbarheten, i dimman och skymningen. Det är faktiskt inte särskilt kallt, egentligen. Det är ju nästan lite vår ute.
Amós Baneres Vinyeres Sense Nom, 2018
Saluförs i Sverige genom Dryckesbutiken och kan beställas genom privatimport på Systembolaget.
