Det nya Sydafrika
Lästid: 4 minuter
Sydafrika har länge varit ett av de mest säljande vinländerna i Sverige, men trots det har landet inte det rykte för kvalitetsvin som det förtjänar. Idag förknippas Sydafrika ofta med boxvin och få konsumenter känner till de toppviner som verkligen visar vad landet går för. Prisvinnande sommelieren Tina Johansson har spenderat en tid i Sydafrika och delar med sig av sina erfarenheter i tre delar.
Sydafrika har tillverkat vin sedan mitten på 1600-talet och har förr varit mest känt för sina söta eller starka viner. Även om det var ett högt aktat vinland under den tiden, så har vinlusen, krig, ekonomiska problem, apartheid samt ett överflöd av druvor sakta men säkert sänkt ryktet för dess vin. Det statsägda och nationella kooperativet KWV som översåg och reglerade all vinmakning under större delen av 1900-talet gjorde inte heller att Sydafrika tog några framsteg som vinland. Även om Sydafrika tillverkat vin längst av alla länder i så kallade Nya Världen, så är det först på 1990-talet som landet verkligen fick möjlighet att visa vad det går för genom att upptäcka nya regioner, plantera fler sorters druvor och uppdatera sin vinmakning. Det moderna Sydafrika är otroligt dynamiskt och nyfiket när det gäller vin. Idag är det en dold pärla med mängder av kvalitetsvin som fortfarande är relativt okänt världen över i jämförelse med ledande länder som Frankrike eller Italien, men inte länge till.
Det nya Sydafrika började ta form redan på sent 70-tal när Timothy Hamilton-Russell planterade två vingårdar i det idag berömda Hemel-en-Aarde. Då fanns det knappt några vingårdar här, och planteringarna var inte heller helt lagliga enligt KWV som då bestämde vilka som fick anlägga vingårdar och var. Trots det fick de stor uppmärksamhet vilket tillslut ledde till att KWV ändrade om sina lagar och öppnade upp för mer verksamheter att starta vinerier och planteringar där de själv ville. Det blev därmed starten på utvecklingen av många av de svalklimatsregioner vi känner till och uppskattar i landet idag, som nämnda Hemel-en-Aarde tillsammans med bland annat Elim, Elgin och Walker Bay. Det gjorde även att fokuset riktades ännu mer mot produktionen av kvalitetsvin än bulk, eftersom de här svala regionerna inte hade tillräckligt med sol och värme för att kunna producera stora mängder druvor.
Efter att svalklimatsregionerna började etablera sig kom upptäckten av det fantastiska arv av gamla rankor som finns, då ofta i övergivna vingårdar. Eben Sadie var en av de första som började göra vin från äldre rankor, först på Spice Route i Swartland och sedan under eget namn från 2000-talet och blev därmed en förespråkare för dessa vingårdar. Även Adi Badenhorst och Andrea och Chris Mullineaux var tidiga med att upptäcka gamla rankor. Förutom att deras viner visat på den komplexitet och koncentration gamla rankor kan ge till ett vin, så har även Rosa Kruger varit en av de viktigaste personerna i den här utvecklingen. Hon startade the Old Vine Project som är ett register för alla gamla vingårdar och lyckades därmed både driva upp priserna på druvorna samt marknadsföra vilken kvalitet och unika uttryck de kan ge. Chenin blanc är den mest hyllade druvan bland dessa vingårdar än så länge, men även semillon och cinsault börjar få uppmärksamhet.
Men allt är inte heller positivt. Även om det sker en stor utveckling och definiering av Sydafrika som vinland så har först torka och sedan Covid-19 gjort de senaste åren svåra. Under skörden 2020 var det brist på personal och året efter var det istället platsbrist i många vinerier vilket gjorde att mycket vin hälldes ut eller omvandlades till handsprit, eller så
plockades druvorna helt enkelt inte in trots 2021 års toppkvalitet. Mängder av vin, pengar och jobb gick förlorade men inte viljan att fortsätta utvecklas.
Den senaste trenden går mot att producera mer och mer lätta stilar av rött vin. Även vad som en gång var kraftig och extraherad cabernet sauvignon har idag en annan typ av elegans än vad det hade för bara fem eller tio år sedan. En druva som verkligen spelat en roll här är den egna pinotage. Det var förr en druva med dåligt rykte, men idag utgör den grunden för ett flertal stilar av rött vin, allt ifrån moderna och josiga viner till mer strukturerade och fatlagrade. Många av dessa visar väldigt bra kvalitet långt ifrån den gamla bilden av pinotage.
Dessutom fortsätter nya områden att upptäckas och det senaste som lovar mycket är Ceres Plateau. Det ligger i Sydafrikas inland utanför de befintliga regionerna, planterat på över 850 meter över havet. Klimatet är varmt, men kontinentalt till skillnad från det vanliga medelhavsklimatet här. Det gör att nätterna är väldigt svala, och vintrarna så kalla att man vanligtvis får snö. Trots att solen och värmen under dagen ger vinerna mogen fruktsmak, så gör de svala nätterna att syran behålls och klimatet förlänger även växtsäsongen. Det blir en långsam mognad för druvorna och det brukar ge mer komplexa och varierade smaker och är en av anledningarna till att regionen börjat väcka intresse. Än finns inte så många producenter på plats, då De Grendel i dagsläget är ensam kommersiell odlare. De har planterat syrah, pinot noir och chardonnay men andra producenter köper druvor för att göra sina egna Ceres-viner. Än så länge är det främst mindre producenter som Damascene, Blankbottle och Wallace brothers som tillverkat viner av druvorna här, men även större namn som Klein Zalze har köpt en del syrah för att tillverka med kolsyrejäsning i liten upplaga.
I den här takten kommer det inte ta lång tid innan fler och fler upptäcker vad Sydafrika har att erbjuda som vinland, och det är verkligen på tiden.
TEXT & BILD: Tina Johansson