Dolcetto – lysande stjärna och blyg viol

Namnet till trots – viner på dolcetto är så gott som alltid torra. Ordet kan antingen härledas till druvans låga syra, eller till dosset, piemontesiska för kulle. Druvans ursprung är även det omtvistat, men Monferrato i sydöstra Piemonte anges ofta som hemvisten. Mest känd för att ge enkla, fruktiga bordsviner – druvan är dock känslig och svårodlad, ett skäl till dess sparsamma spridning utanför nordvästra Italien.

Maurizio Gily, agronom, vinodlingskonsult och journalist från Piemonte, menar att dolcetto trivs bäst hemmavid: – dolcetto är ingen kosmopolit, den har svårt att anpassa sig till nya miljöer.

Odling utanför Piemonte finns bl.a. i Ligurien, där den kallas ormeasco, och i Oltrepò Pavese i Lombardiet där den går under namnet nibièu. Utanför Italien odlas druvan i Australien och i USA, men den uttrycker sig som allra bäst i sitt egentliga habitat.

Dolcetto trivs på höga höjder men är sårbar för extrem värme, kyla och torka. Denna tidigt mognande druvsort planterades historiskt där nebbiolo har svårt att mogna, på nordliga kullar runt 300- 600 m.ö.h. Allra bäst trivs druvan i vita jordar – kalkrika och väldränerade. Vinets färg är tät, rubinröd, med toner av purpur. Doften är späckad med mörk frukt som körsbär och plommon och florala inslag av viol. Utmärkande är den låga syran, den mjuka texturen och en eftersmak av mandel, ofta bitter sådan. Vinet är drickfärdigt kort efter skörd, vilket gör det tacksamt att sälja i väntan på mer krävande viner. De påtagliga tanninerna är inte helt lätthanterade. I synnerhet de sträva kärnorna, tre stycken i var druva, riskerar att ge alltför mycket bitterhet.

I svåra ekonomiska tider under tidigt 1900-tal ersattes många nebbiolo-odlingar i Piemonte av druvorna barbera och dolcetto som lättare kunde föda befolkningen. Efter andra världskriget då landsbygden fortsatt led av fattigdom, var enkla viner en del av den dagliga kosten och ett mer hygieniskt alternativ än vatten. Kuriöst nog så var under 1970-talet relationen mellan nebbiolo och dolcetto den motsatta till dagens: man kunde påtvingas en flaska av det svårsålda vinet Barolo vid köp av en flaska dolcetto eller barbera.

Men den druva som en gång hjälpte den lantliga ekonomin i Piemonte på fötter, har idag själv behov av att bli räddad. Dolcetto är fortfarande den näst mest planterade blå druvan i regionen efter barbera, men vinodlingsarealerna har minskat drastiskt. Ett skäl är ”nebbioliseringen” av framförallt Langhe – hem till eftertraktade Barolo och Barbaresco. På mindre fördelaktiga platser där man tidigare odlat dolcetto, planteras idag allt oftare nebbiolo till det enkla, men mer inkomstbringande vinet Langhe nebbiolo.

Att druvan länge fått en styvmoderlig behandling har gett vinet ett negativt rykte. Men dolcetto, liksom de flesta druvor, kan anta många olika skepnader. Bortom de okomplicerade bordsvinerna finns viner med komplexitet och struktur. Lagringspotentialen behöver fortfarande upptäckas, men förutsättningarna är där: druvan har den mest stabila färgen av alla druvor i Piemonte, vilket motarbetar oxidation. Dolcetto från speciella cru-lägen vinifierat med omsorg, kan i vissa fall lagras upp till 10 år. Maurizio beskriver vad som krävs för att vinerna ska få ett långt liv: silt- och kalkstenshaltig jordmån och ett lagom tempererat mesoklimat; optimal skötsel av vingårdarna som ger koncentrerade druvor, samt god hantering i vinkällaren, för att undvika problem som reduktion.

I områdena Dogliani och Diano d’Alba i Cuneo (Langhe) samt Ovada i Alessandria är dolcetto särskilt rotad och har DOCG-klassificering. I samtliga områden finns perfekta förutsättningar med högt belägna vingårdar och kalkrika jordar. Här är druvan i fokus både i vingården och i källaren. Dogliani ger de kraftigaste och mest tanninrika vinerna, ofta lagrade på stora ekfat. I Ovada ger närheten till havet vinerna en särskild sälta och mineralitet. Trots att dolcetto allmänt kämpar med sin popularitet, så är framtidsutsikterna goda i Ovada och Dogliani, där få konkurrerande alternativ finns. Maurizio vill särskilt flagga för Ovada, vars småskaliga och traditionella vinodlingskultur lett till bristande internationellt erkännande, men som historiskt ansetts allra bäst lämpat för dolcetto.

De druvor som odlas i ett vinområde speglar tidsandan. Om påvra dagars pragmatism givit dolcetto en fördel så har moderna tiders prestigesökande fört nebbiolo till tronen. Låt oss nu hoppas på en ny attityd: med ett ökat intresse för inhemska druvor, biologisk mångfald och lokal förankring. För i slutändan så kan ingen producent endast leva på sina toppviner. Och lösningen på dolcettos identitetskris är varken att leva kvar i forna tiders försakande, eller att försöka förvandla vinet till något det inte är, för att tävla med högre ansedda viner. Hellre, låt det vara ett vin i sin egen rätt, med sina egna olika uttryck.

Kvalitetsbeteckningar & klassificering

Utöver de tre DOCG-områdena finns nio DOC för dolcetto i Piemonte, varav Dolcetto d’Alba är störst. Den första DOC:n, Dolcetto di Ovada, tillkom 1972.

Erkända dolcetto-producenter:

• San Fereolo
• Cavalotto
• Elio Grasso
• Bruno Giacosa
• Marcarini
• Anna Maria Abbona
• Nicholas Altare
• Mascarello
• Massolino

Läs vidare om dolcetto från Dogliani Pär Strömbergs intervju med Nicoletta Bocca från San Fereolo.