Maggiorina, och vinets arkitektur

Ungefär 10 mil norr om Italiens allra första huvudstad, i området Alto Piemonte, har arkitekten bakom den torinesiska juvelen bidragit till en annan strålande konstruktion, denna gång i vingården. Arkitekten är Alessandro Antonelli (1798 – 1888) och innovationen är förfinandet av ett antikt uppbindningssystem av vinrankor, kallat Maggiorina.

Alto Piemonte i de norra delarna av Piemonte, är i sig ett fascinerande stycke vinhistoria. Under sent 1800-tal var det en högt ansedd vinregion – det sägs ha varit ett nebbiolovin från området Lessona som dracks vid firandet av Italiens enande. Under denna tid var i princip varje odlingsbar bit mark i området tillägnad druvor, idag är vingårdarna betydligt glesare utspridda. Nebbiolo, här kallad spanna, är den huvudsakliga druvan och här trivs den bra på alpina höjder med vulkanisk jordmån.

Antonellis uppfinning bestod i att förbättra det uppbindningssystem som fått sitt namn från orten Maggiora i området Boca, där han själv föddes. Systemet existerade troligen redan innan romartiden och omnämndes av Plinius den äldre i hans ”Naturalis historia”. Till skillnad från de prydliga rader av vinrankor som återfinns på många platser runtom i världen – planterade för att underlätta för mekaniskt arbete – så bildar vinrankorna här en slags uppochnedvänd pyramid. Metoden går ut på att tre till fyra rankor placeras tätt intill varandra, och binds upp mot pålar i en kvadrat à 4 meter per sida.

Att just en arkitekt varit med och arbetat fram en metod för vinodling är ingen slump. Vinrankan, precis som en byggnad, behöver en stadig grund att stå på. Antonelli kunde genom sina kunskaper inom byggnadsteknik ta hänsyn till lutningen i vingården och vikten av en vinranka med dignande frukt och därefter beräkna hur pålarna skulle placeras för att ge det bästa stödet, speciellt vid utmanande väderlek såsom vind och hagelskurar.

Men uppbindning och placering är inte bara viktigt för vinrankans balans, utan har också en direkt koppling till det framtida vinets arkitektur – lite på samma sätt som en byggnads ramverk inte bara ger bärkraft utan även en estetisk egenart. Tillgången bland annat till sol och vatten påverkar druvans struktur, och därmed vinets karaktär. I torra klimat kan en beskärning av rankan som en låg buske (gobelet eller alberello) bidra med nödvändig fukt från marken samt skydda mot hårda vindar. Ett annat exempel är pergolasystemet, där rankornas lövverk bildar ett tak som skyddar frukten mot alltför starkt solljus.

Fördelarna med Maggiorina är att konstruktionen ger plantan god solexponering, samtidigt som det stora avståndet mellan rötter och bladverk gör att risken för angrepp på rotsystemet minskar. Mellan grupperna av plantor uppnås god luftförsörjning som ger friska druvor, och den täta placeringen av vinrankorna i kvadratens mitt skapar en hälsosam konkurrens om vattnet, vilket stimulerar rötterna att söka sig djupare ner i de mineralrika lagren av jorden. Vinrankorna blir på detta sätt mer livskraftiga och ger mer komplexa resultat. Till nackdelarna hör att vingården blir svårarbetad och att allt arbete måste ske manuellt. Kvalitet, inte kvantitet, är resultatet av denna typ av vinodling.

I vingårdar där Maggiorina används växer ofta flera lokala druvor tillsammans (nebbiolo, uva rara och croatina är de vanligaste) – en spegling av forna tiders sedvänja att låta olika druvsorter och grödor dela på odlingsrummet. Under flera århundraden var Maggiorina det dominerande systemet i Boca, idag är det en raritet som återfinns på några få platser i Alto Piemonte. Christoph Künzli från producenten Le Piane i Boca har spelat en avgörande roll för bevarandet av den tradition som idag representerar ett stycke levande kulturhistoria.

Idag, när en laissez faire- mentalitet ibland står som ideal i vinvärlden – rör druvorna så lite som möjligt och låt vinet “göra sig självt” – kan det vara värt att tänka på hur många detaljer som är långtifrån slumpmässiga i ett vins slutliga uttryck. Uppbindningen är en av många delar i det avancerade bygget.