Vad är det i ett namn? En doft. En smak. En känsla? Känn på Cannubi. En av världens mest förnämliga vingårdar. Den tar oss drygt 250 meter över havet. Genom Barolos vingårdar vaggade av novembermorgonens dis. Ett djupt andetag. Känner jag en lätt smak av kalksten? Lungorna fylls av frisk luft och ljusning och där borta någonstans bland böljande vingårdar tränger sig skira gulrosa solstrålar fram och mjukar upp frosten.

Andrea Farinetti slår ut armarna och välkomnar oss. Till essensen av Barolo – doften, smaken och nyponroskyssen – Cannubi. Vingården med så många goda förutsättningar. Inte för kallt, inte för varmt. Därtill en svårslaget fint sammansatt jordmån där lera och stora kalkstenar spelar en stor roll.

– Cannubi är Barolo, men Barolo är inte Cannubi. Barolo från Cannubi har mer elegans och livslängd än någon annan barolo. Här äger vi 1,3 hektar i söderläge, bland vingårdar som ligger runt tre hundra meter över havet, förklarar Andrea. Fylld av iver. Som alltid.

Han har fått stor uppmärksamhet för sina viner de senaste åren, denna begåvade unge vinmakare. Andrea driver ett av områdets mest framstående vinhus Borgogno, grundat 1761, med en energi som aldrig tycks sina. Borgogno äger bland annat vingårdar i de fem lägena Liste, Cannubi, Cannubi San Lorenzo, Fossate och San Pietro del Viole.

Från Cannubi blickar vi mot Liste, vingården som Andrea har ett särskilt gott öga för. Födelseplatsen för jordnära kraft och struktur. Inte långt därifrån tornar Fossati. Andrea förklarar – men här i Cannubi hittar vi både elegansen från Fossati och strukturen från Liste.

Behöver jag välja? Älskar dem ju alla tre. Av olika anledningar, men lika mycket. Vi snurrar glas efter glas nere i Borgognos historiska källarvalv. Barolo Cannubi 2015 är så rik och strukturerad med ett hjärta som påminner om mogna blåbär. Därtill en söt underton och ett friskt men stramt fokus. Liste så ung och lovande och trots att den ligger nära Fossati är ”completely different!” som Andrea utbrister och fortsätter ”if you smell you understand – nothing! But we know what will happen in the future …”

Vi provar också underbar barbera. Slavonsk ek, len som solvarma bär och frisk som morgonens dagg. Och så riesling, som Andrea började tillverka för ett par år sedan då hans mamma inte är särskilt förtjust i rött. Viner som tycks bli bättre och bättre för vart år. Mer struktur, djupare syra och läckert mogen fruktighet. Och medan eftersmaken av alla dessa uttryck vilar på tungan klämmer vi in oss i minibussen och åker rakt mot toppen, för att äta lunch.

Den sena hösten är svårhanterligt vacker i Piemonte. Jag vill ösa de böljande vyerna där krispigt vita alper möter sobert varma röda, orangea, mörkgrå och vintergröna bergknallar, rakt in i själen.

Nog med utsvävningar. En bra sallad behöver tryffel, konstaterar Andrea och vi slår oss till bords för att fylla sinnena än mer. Vällagad mat toppad av dessa små gömda vita knöligheter som nosas ur jordarna som bäst alldeles precis just nu. Vi snackar yin för figuren.

Andrea var 20 när han började med vin och visste egentligen inte särskilt mycket alls, berättar han. Han tog över egendomen 2010 efter att ha läst oenologi i Alba. Att han har vin i blodet visade det sig snabbt. Och även fast Andrea har starka anknytningar till traditioner och tagit tillbaka mycket av dåtiden så är utveckling och nya tankar ständigt närvarande. Borgogno står aldrig stilla och under de senaste åren har vinhuset genomgått ett par större förändringar, som att delvis gå tillbaka till betongtankar för jäsning och börja konvertera vingårdar mot det biodynamiska. – Jag har så många duktiga personer runtomkring mig som jag litar på. Det är precis som att min pappa litar på mig. Han ringer då och då och säger; Andrea hur går det! Bra säger jag. Ok, perfekt säger han. Och så är han nöjd.

Av alla de starka känslor som denna resa blåser liv i så är det vinet utan namn som väcker flest tankar. Några kanske hört talas om barolon från Cannubi, Liste och Fossati som fick nobben av de italienska vinmyndigheterna. Den där byråkratin som ständigt sägs plåga den italienska vinnäringen. Alla måste ju ha ett jobb så att säga. Så kommissionen provar och dömer. Dömer och provar. Så en dag slog de upp sina allvarliga blickar mot Andrea efter att ha sippat på vinet från några av Barolos bäste lägen och fastslog ”det här är ingen barolo!”

– Disaster father, disaster”, utbrast Andrea när hans far lyfte luren en stund senare. Detta goda vin. Ingen barolo. Men om det nu är så gott, spelar det någon roll vad vinet heter? tyckte Andreas far. Och husets Borgogno No Name från tre av Barolos finaste lägen, blev en succé. För sin charm och koncentration. För sitt tydliga ursprung och för sitt obefintliga namn.

Så vad är det i ett namn? En ros skulle väl dofta lika sött, även om den kallades för något annat? Vad händer nu när allt fler duktiga vinproducenter nobbar pappersexercisen, gör riktigt gott vin och skippar prestigen i klassificeringar utan kallar vinet för vad det vill och når ut ändå? Är ett vin gott så är det ju gott oavsett vad som står på etiketten. Jag sparar dessa tankar till  framtida skriverier och bevarar detta vackra landskap och dess viner som knappt går att beskriva med ord, än mindre med ett namn, i mina sinnen.

I GLASET: BORGOGNO NO NAME 2015, nr 73661, 289 kr