Vinkärlek eller snobbism och obegripligt vinlingo

Vi är nog många som känt det. Obehaget när man ställs inför en bibeltjock vinlista på en fin restaurang där sida upp och ner med slott, vingårdslägen och årgångar förefaller rena grekiskan. Kanske var det i starten av vår vinresa, då vi så gärna ville lära oss, men inte visste hur vi skulle börja. I allra värsta fall möttes vi av en kyligt seriös sommelier som endast förstärkte känslan av vår egen okunskap. Det hela slutade kanske med att vi av osäkerhet valde det enda vin vi kände oss bekanta med på listan, eller att vi helt sonika överlät vinvalet till experten utan att ställa frågor. Vilket såklart är helt ok, men tråkigt när man bestämt sig för att lära sig och utforska.

Vinskribenten Eric Asimov kallar i sin oerhört läsvärda bok How to love wine fenomenet för wine anxiety. Han beskriver det som en slags distans som många känner när de närmar sig vinets universum. En känsla som många såväl amatörer som proffs upplevt någon gång: rädslan att göra det fruktansvärda misstaget att säga fel, att göra fel eller att förstå vin på ett felaktigt vis. En upplevelse av att inte ens ha rätt till en åsikt, innan man lärt sig det hemliga språk som tillhör vinkännarna.

Jag vill tro att snobbismen har minskat avsevärt och att vinvärlden har blivit mycket mer demokratisk under senare år. Otaliga är de professionella inom vinbranschen som besitter både kunskap, prestigelöshet och ett öppet sinne. Men den högtravande auran tycks ibland ändå fortfarande svår att tvätta bort. Och ibland antar den en ny skepnad: från intrikat vinlingo och stela dekanterings-ritualer kan det idag istället vara skäggiga typer namedroppandes obskyra inhemska druvor som får oss att känna mindervärdeskomplex.

Vinjournalistiken har med åren blivit alltmer folklig, men än idag florerar begrepp som ter sig mer som fikonspråk än konkret hjälp till en vinintresserad allmänhet. Hur lätt är det att relatera till vinbeskrivningar som “grälsjuk syra” eller “frukt med valpfett” för en person som är nyfrälst inom vin? Vore det inte bättre att nå en bredare publik genom att använda ett vinspråk som är mer lättillgängligt? Kanske, kanske inte. Kanske skulle en del av poesin i vinjournalistiken då gå förlorad. Och kanske finns det ett intresse att bibehålla en viss mystik kring vin, som vore det något endast en klubb av invigda har tillgång till. En slags kult som är en del av vinvärldens fascination.

Sommelierens arbete spelar också en stor roll i hur vinkultur förmedlas. I min onlinekurs till sommelier vill jag verkligen trycka på att god vinkunskap är långt ifrån den enda viktiga ingrediensen i detta idag så populära yrke. Liksom i alla serviceyrken så handlar det om fingertoppskänsla, människokännedom och ödmjukhet. Att läsa av och förstå vad gästen vill ha. Att ställa rätt frågor när klyschor som “jag dricker bara rött vin” eller “absolut inte chardonnay”, dyker upp. Att sprida kunskap utan att skriva på näsan, att beskriva viner på ett engagerat sätt – det som trendigt kallas för ”storytelling” och som egentligen bara är gammal hederlig god berättarkonst.

Kanske kan dessa saker tyckas självklara men de är nog inte alltid det. Jag drömmer om den dag då vem som helst, oavsett kunskapsnivå, ska kunna känna sig bekväm med att ramla in på en vinbar eller en vinprovning för att ställa frågor, och aldrig bli bemött av högfärdig attityd. Vinvärlden får gärna fortsätta att vara mystisk, romantisk och fascinerande. Men för mig ska den också vara öppen, lustfylld och välkomnande.