Svenskar i vinvärlden – Lars Torstenson

Jag befinner mig i Provence strax efter skörd och luften och dofterna är så markanta för området, sälta från havet och örtighet från naturen. Himlen bjuder de mest fantastiska molnformationer och fullmånen lyser klar över vingårdarna. Jag är på besök i den återigen svenskägda vingården Domaine Rabiega. Här ägde en gång i tiden den svenska staten sin egen vingård och dess vinmakare är efter många år tillbaka till ground zero för nya tag.

Lars fick max tre år på sig att bli vinmakare så den första tiden ägnades en stor del av tiden i Frankrike åt studier, bland annat i Bordeaux, och att besöka etablerade vinmakare och önologer i den stora världen.

Vid sidan om Domaine Rabiega arrenderades under nio år även Château d’Esclans, som numer är känt för sina roséviner, och de byggde även upp ett vinhandelshus, Rabiega Négociant. Men år 2006 sålde V&S Domaine Rabiega och Lars lämnade för att istället arbeta som vinmakarkonsult lite varstans i världen.

I sin portfölj har han gjort viner som har fått toppbetyg i diverse vinmagasin som Decanter, La Revue du Vin de France, Sobremesa och Alles Über Wein och de har fått upp emot 500 medaljer och andra utmärkelser. Toppen på karriären var utmärkelsen ”Vigneron de l’Année” i GaultMillau på 90-talet.

Hur ser din normala arbetsdag ut?
Den ena dagen är inte den andra lik. Ibland skriver jag, ibland är jag ute och reser/konsultar, ibland arbetar jag för Terrific Wines, ibland är jag på Domaine Rabiega och deltar i det dagliga arbetet på vingården, ibland spelar jag gitarr eller leker med hundarna för jag behöver tänka.

Vad är din vision och passion i din vinmakning?
Att alltid göra det bästa av situationen. Varje uppdrag har sina egna förutsättningar; möjligheter och begränsningar. Det är oerhört stimulerande. Sedan är det säkert så att mitt ”handlag” ofta slår igenom på så vis att om jag kan strama upp ett vin så gör jag det. Är också besatt av renhet i viner, vilket gör att jag har ganska svårt att tycka om vin.

Drömmar om en egen vingård?
Jag har drivit både Domaine Rabiega och Château d’Esclans och konsultat på ett otal platser i världen. Det räcker. Men visst vore det kul att få göra precis som jag själv vill i varje detalj.

Finns det plats för egna tankar och känslor även när du jobbar som flying wine maker hos andra producenter? 
Absolut. Det gäller att vara lyhörd för vad uppdragsgivaren vill ha och, förstås, att respektera de givna förutsättningarna. Samtidigt har jag mina krav på mina uppdragsgivare, till exempel avseende miljöarbetet och att kvalitetsribban ligger tillräckligt högt. Det här brukar fungera bra – om inte uppdragsgivaren också vore lyhörd för mina tankar och kriterier skulle den aldrig ha bett mig komma in som konsult.

Utmaningar, fördelar och nackdelar mellan stationär vinmakare och flying wine maker?
Det är oerhört stimulerande att som konsult gå från den ena förutsättningen till den andra. Omväxling. Massvis av utmaningar. Man lär sig hela tiden. Nackdelen är att man aldrig kan vara med till 100 procent. Lite grann som att vara frilansjournalist, som jag var en gång i tiden: man tappar kommunikationen med läsaren/konsumenten.

Baksidan av att bara vara på en plats är att man lätt blir hemmablind och slutar blicka utåt och framåt samtidigt som man börjar tycka onödigt bra om de viner gården gör. Fördelen är att man kan gå in i minsta detalj och förutsatt att man inte tappar drivkraften och fortsätter höja ribban kan man klättra högre på kvalitetsstegen.

Hur ser rollen som vinmakare ut idag kontra när du startade och vilka är de väsentliga skillnaderna?
Egentligen ingen större skillnad. Men för 30 år sedan var vinmakaren verkligen en person som gjorde vinet, som hade känslan och idéerna och kunde styra både vingården och vinkällaren. Nu betyder vinmakare lika ofta någon som äger en vingård.

Vad gäller själva vinmakeriet tror många att det hela tiden dyker upp nya grejer och det gjorde det nog under en period mellan Emile Peynaud och mitten av 1990-talet. Sedan dess har utvecklingen till stor del handlat om att återuppta gamla arbetssätt. Något jag tycker är kul och bra då teknikutvecklingen redan gått lite för långt om vinet ska ha kvar fötterna i sitt ursprung.

Vad känner du inför druvsorterna och terroiren/klimatet du jobbar med på Domaine Rabiega?
Terrorien/klimatet på Domaine Rabiega är extremt gynnsam. Jag har även gjort vin på Château d’Esclans och Château l’Arnaude i området och förutsättningarna på Rabiega är helt klart unika. Självklart är jag förtjust i druvsorter som grenache och syrah, alltså det jag en gång i tiden, tillsammans med carignan, lärde mig vinmaka med.

Vad gör Domaine Rabiegas viner unika?
Det kanske är frågan som du ska svara på, men jag är mycket glad över att du ställer den.

Hur ser kommande årgångar ut?
Sedan jag kom tillbaka till Domaine Rabiega har vi hunnit med att släppa en årgång, 2020. Är mycket nöjd trots att vi egentligen inte riktigt hade tid att göra vingårdsarbetet korrekt. Vinet Domaine Rabiega är ungt men drickbart redan nu. De båda Clos Dière-vinerna, ”L’oeuf” och ”La barrique” kräver många års lagring. Båda är tokunga idag. Vill gärna inflika att det är väldigt kul att få arbeta med uppdragsgivare som tillåter en att göra sådana här lagringsviner. Många hade krävt viner som blev drickbara tidigare.

Nästa årgång 2021 är grymt bra, men tyvärr pytteliten volym. Vi skördade vid < 10 hl/ha till följd av frost och torka. Å andra sidan är det vi fick in fantastiskt. Avseende Clos Dière gjorde vi bara ”L’oeuf”, alltså versionen som lagras på betongägg. Släpps förmodligen nästa år och blir drickklar om tio eller så.

Du är även skribent av högsta rang och romanförfattare. Berätta lite kort om dina böcker, om ditt vinskriveri och eventuellt om kommande projekt.
Min plan med livet var att bli författare. Studerade därför olika ämnen och utbildade mig till journalist för att bli en bra författare. Insåg tidigt att mina skönlitterära verk är så udda, uppbrutna och ibland experimentella att jag inte kan försörja mig på dem. Det är för övrigt skälet till att jag först blev journalist och sedan vinmakare, att ha mat i magen.

Samtidigt har det valet, att skaffa en annan försörjning, lett till att jag kunnat skriva böckerna precis så som jag vill ha dem, utan att snegla på försäljningssiffror eller annat. Bland annat drev dokumentärfilmaren Fredrik Gertten och jag under flera år ett bokförlag, Gong Gong, där vi gav ut både våra egna och andras böcker. Full kontroll.

Vad gäller vinböckerna är det en annan historia. De har givits ut av stora förlag som Gyldendal i Danmark och Bonniers i Sverige och de har sålt bra. Å andra sidan, måste jag erkänna, har jag varit ganska ointresserad av dem. De är arbete medan det skönlitterära är till del arbete och framförallt nöje och en litterär drivkraft och vilja som jag känner mig tacksam över att ha fått med mig i livet. Tror faktiskt att det gränslösa fantiserandet hjälpt mig i vinmakandet; att inte fastna i uppdragets begränsningar utan att istället alltid se möjligheterna.

Nästa bokprojekt är en nyutgåva av min debut, det synnerligen postmoderna verket Anakolut, nu med ett smickrande förord av litteraturvetaren Erik van Ooijen. Kommer i höst om allt går enligt plan.

Andra framtidsplaner?
Fler böcker, fler viner, mer tid med gitarrerna och hundarna samt en framtida vinnare av Prix d’Amerique eller åtminstone Elitloppet (jo, jag tänkte bli travtränare en gång i tiden).