(O)naturligt vin?
Lästid: 2 minuter
Naturligt och äkta har blivit honnörsord för vin. Men att naturvin som standard framhäver druva och terroir är en förenkling. Sara Emilia Nässén skriver om naturvin – begreppet som länge varit en vattenledare mellan vinälskare.
Du färdas i bil genom Toscana eller Bourgogne och njuter av de förföriska omgivningarna: de mjuka rullande kullarna täckta av vinrankor så långt ögat når. Långt bort från storstadens hets, omsluten av det naturligt sköna landskapet. Eller, vänta nu. Är inte dessa vyer en produkt av människans omformning av den vilda naturen till ett monokulturellt odlingslandskap? Vackert, javisst, men naturligt? Från den dag vi människor övergick från att vara jägare och samlare till att kultivera jorden, så är naturens naturlighet en sanning med viss modifikation.
Sedan delar av vinvärlden inklusive etablissemanget och många av världens topp-sommelierer började älska sulfitfria och ofiltrerade viner, har ord som NATURLIGT och äkta blivit honnörsord för vin. Osminkade, råa och nakna viner är det som gäller. Less is more – att göra så lite som möjligt med vinet innan det buteljeras, är målet. Länge var denna trend en vattendelare mellan vinälskare. Traditionalister fnös åt skalmacererade viner och hipsters förkastade klassiskt vinmakeri. Förhoppningsvis håller stormen på att blåsa över – det är ju faktiskt inte så dumt att utmana sina smaklökar och fördomar och prova något nytt ibland.
Själva begreppet naturvin är märkligt, då inga druvor helt utan ingrepp blir till vin som hamnar i en flaska. Begrepp som låg/minimal intervention är väl egentligen mer passande, d.v.s. att man håller nere sulfitnivån, låter jäsningen ske spontant och manipulerar produkten så lite som möjligt. Det är fantastiskt att vi idag kan njuta av alternativ till formstöpta industriella ”coca-colaviner” och att variation och druvegenskaper förespråkas till förmån för sönderekade och massproducerade sockerbomber. Viljan att experimentera och hitta nya uttryck är inspirerande. Men finns den viljan verkligen bara hos radikala naturvinsproducenter?
I bästa fall kan låg intervention leda till nya spännande smakupplevelser – i värsta fall defekter som totalt dominerar karaktären. Att naturvin by default framhäver druva och terroir på ett sätt som inte konventionella viner gör är en förenkling – allt bra vinmakeri tar fram det bästa av en druvsort och sulfiter kan spela en viktig roll här. Många vinproducenter bryr sig om både ekologi och karaktär trots att produktionsfilosofin kan skilja sig åt. Att utgå från att endast småskaliga och minimalistiska producenter gör högkvalitativa viner är inte bara snobbigt, det bygger också på en romantisering av forna tiders vinmakeri med enkla medel och utan tillsatser (som kanske också smakade därefter). Naturen blir en symbol för renhet och godhet. Natur är bra, kultur är dåligt.
Det finns en motsägelse här: många naturvinsfantaster förespråkar hantverksmässighet men vill samtidigt minimera den mänskliga inblandning som är en del av just hantverket. Men lite hjälp på traven behöver inte innebära att sminka sönder till oigenkännlighet. Jag ser på det lite som med matlagning – råkost i all ära, men vissa grönsaker framhävs bättre genom tillagning och en gnutta olja och salt. För mig personligen så är det just i mötet mellan kultur och natur som magin kring vin ligger. Vinjournalisten Paul Lukacs skriver:
“Any aesthetic involves artifice, not nature. A landscape or a bird’s song – no matter how beautiful, are not aesthetic phenomena – while a painting of a landscape or a musical composition that echoes the bird’s song are. That’s because human involvement is a necessary component of anything artisanal or artistic, including wine.”
Vin är en mänsklig skapelse, och det är ok. Natur i all sin prakt, men kultur och civilisation är inte så tokigt det heller.
Källa: Lukacs, Paul (2017). Natural wine: really?
